Det började med ångest, och slutade med att jag kom hem halv sex i morse.
Jag skar ett sår i högerbenet, jag som dagen innan skurit mig i båda armarna. Bra där, Emelie.
Mobila teamet kom, körde mig till jourcentralen men där bedömdes det att jag skulle prata med psykdoktorn och sy på akuten på sjukhuset istället.
Åkte till akuten, fick ligga i en väntsal tillsammans med en tjej som råkat ut för en trafikolycka. Efter ca två-tre timmar blev det min tur och jag fick sytt benet. Hur många stygn det blev vet jag faktiskt inte.
Nu var det dags att gå upp till våning fyra, till psykakuten. Jag kände att jag var supertrött och bara ville sova, så en inläggning över natten vore ju inte helt fel. För jag hade ändå inget sätt att komma hem på. Fick vänta två timmar på min tur, trots att det bara var en patient före. Läkaren hette Kang och var från Asien och kunde i princip ingen svenska alls. Förstod inte vad han sa och jag tror inte han förstod mig heller. Han sa att avdelning 57 hade många lediga platser, så där kunde jag få läggas in. Så jag fick gå ut och vänta på att han skulle ringa dit och säga att jag skulle komma. Två timmar senare får jag komma in igen, för han tar en annan patient emellan. När jag får komma in igen är klockan kvart i fem och Kang säger att jag inte ska läggas in, utan han skickar en remiss till psykosmottagningen i öppenvården och säger att jag är deras problem. Han använde inte ordet "problem", men det är ju så det är. Bara att läkarna inom slutenvården inte kan ta sådana beslut, utan det är öppenvården där jag går som i så fall kan skicka över mig till psykosmottagningen, vilket de daltar fram och tillbaka över ifall de ska göra eller inte. Så jag får åka taxi hem. Det var snöstorm ute när jag kom ut på väg till taxin. Har inte råd med dessa taxiresor, så jag hoppas verkligen att soc kan hjälpa mig med dem. Men jag känner på mig att de inte kommer göra det.

Sovit hela dagen av utmattning. Och Kang var nog den sämsta läkare jag någonsin träffat på. Han skulle kolla blodtryck och puls, jag fick ta av mig BH:n och eftersom han var man kändes det inte särskilt roligt. Sen skulle han kolla mina ben, bad mig dra ner byxorna, så kollade han snabbt på framsidan, bad mig vända på mig och jag kände obehag. Sen när jag stod framåt igen lyfte han ut mina trosor. Jag var nära på att klappa till honom, men då hade jag fått tvångsvård. Men så får man fan inte bete sig! Nej, träffar jag honom igen ska jag vägra prata med honom. Han var riktigt obehaglig!