22:00.
Ångesten har mig i sitt stadiga grepp. Jag vill bara försvinna, dö. Sova. Föralltid.
Kedjeröker och dricker mina cider. Har rint mobila teamet, det var inget vidare bra telefonsamtal. Min röst var så tunn att den skulle spricka när som helst. Gråt i halsen, de vanliga frågorna; "Har du skadat dig?"
Jag: Lite...
Sari: Hur mycket är lite? Glipar det? Behövs det ses över?
Jag: Nej... det är bara litet.

Men det är inte så litet. Det är vad jag kallar lite över litet. Min defination av självskada är förvrängd, ungefär som en anorektiker som ser sig som fet fastän hon/han är jättesmal, så ser jag mina sår som små istället för att se dem som dem är; stora. Men detta sår är ett lite över litet står, inte mellanstort eller stort, utan på gränsen till att bli mellanstort. Hade jag inte bliivit alldeles svag och fallit ihop i en hög av gråtattacker hade jag säkert orka skära större, men det var inte en sån dag idag. Inte som igår, där två stora sår gapade mot mig. Jag petade lite på det levrade blodet, lekte lite med det mellan fingrarna innan jag kletade av det på handduken som jag lägger under benen när jag skär. Såren igår var stora. Jag blev så imponerad mitt i allt tumult. Blir de stora, ja då har jag lyckats. Lyckats göra som rösterna befaller. Då är de inte lika tjatiga, även om de maler på om hur fet jag är och om att jag är better off dead ändå. Blir såren däremot små, så blir jag arg, frusterad och får ännu mer ångest. Då får jag skära större, eller påbörja ett nytt sår som jag gör större. Men ibland orkar jag bara inte. Då lägger jag rakbladen på hyllan och går och lägger mig.

23:16.
Borde inte mobila vara här nu? Klockan är snart halv tolv och mina sömnmediciner har gjort mig trött.Tog tre stycken Zopiklon, istället för en som jag har som dos. Jag vill bara slippa känna. Jag vill bara vara fri.
Men jag är inte redo än. Inte redo för att lägga rakbladen på hyllan för gott, inte redo för att slippa ångesten, som nästan blivit som en vän. Ett helv liv fyllt med ångest och få vänner, stundvis inga alls, har väl den effeten. Och rösterna... Jag hatar dem, men jag vet heller inte om jag skulle klara mig utan dem. Molnet viskar sanningar i mitt öra, sanningar om världen, samhället och folk omkring. Han vet allt om alla, han är den högsta makten. Och han har mig stadigt i sitt grepp. "Ingen vill vara med dig egentligen, de tycker bara synd om dig. Du är äckligt fet och stor, du har inget värde här i världen. Skär nu, skär bort ditt liv. Klipp bort alla trådar."
Molnet berättar inte bara sanningar om andra, utan även om mig. Han vet allt om mina innersta tankar, trots att han gått in i det låsta utrymmet i hjärnan. Det som bara jag ska ha tillgång till. Men mitt i allt kaos i huvudet har jag glömt att låsa efter mig, så nu vet han allt allt allt och då hånskrattar han åt sitt lyckade brott. "Han kommer aldrig bli din. Aldrig. Vem vill ha dig? Du är ju ingen. Ingen. Ingen."

Jag funderar ofta på att skriva ett självmordsbrev. Bara för att skriva det, ifall något skulle hända. Säga tack och adjö, livet var skit men nu är det över. Ta vara på era liv bättre, kämpa för att må bra. Det är er rättighet. Gör inte som jag, som var för trött på allt och gav upp tillslut. När man slutat bry sig, ja då finns det ingen anledning till att stanna.
Och jag gav upp. För många år sedan gav jag upp. Jag gav upp känslan, tanken, tron och hoppet. Nu är allt bara grått. Jag lever i en gråzon där det ständigt endast finns fyra alternativ: dö, lev, skär, dö ändå?
Sen beror det på om jag är närvarande eller inte. Ibland gör jag saker utan att vara medveten om dem. Som att köpa ett par skor på nätet, skära sönder hela högerhandleden eller överdosera någon medikation. Ibland minns jag inte ens att jag varit hos min förra psykolog, Anna. Nu får vi se om jag kommer vara medveten om att träffa min nya psykolog. Kanske sitter där och bara stirrar, ljudlös.
Jocke Berg sjunger att jag ska hålla mitt huvud högt, men jag håller alltid blicken fastetsad mot marken. Jag är rädd för att se världen. Jag är rädd för världen. Mest av allt är jag rädd för att jag inte är del av den.