Sjukhus

Ännu ett sjukhusbesök och inläggning. Är hemma nu, vilket känns bra.

We are all on drugs

Nu har jag gjort klart alla tester jag fick att psykologen i tisdags. Var ganska lätta frågor och påståenden, så det gick fort.

Boendestödet var här, och det kommer börja om ungefär två veckor. Då ska de komma på torsdagar, på förmiddagen. Jag kommer att få ett schema om vilka tider de kommer att komma och det verkar bra. Hoppas bara att den som kommer hit också är bra. Jag litar ju inte på någon.

Har piercat snakebites igen, av ren tristess. Läppen ömmar men det går snart över.
Gick till ICA runt åtta-tiden imorse för att köpa cigaretter, upptäckte att närbutiken öppnade först klockan nio och det är bara dem som säljer långa Level, så fick köpa äckliga Pall Mall som jag brukar få kväljningar av. Gillar verkligen inte Pall Mall.

Gjort om min Tumblr och det blev stilrent. Och nej, jag tänker inte ge ut adressen. Den är privat.
Mobila teamet ringde mig för en stund sedan, eftersom de fått ett uppdrag från psykakuten att kolla hur det är med mig idag. Hade nämligen en liten tripp till akuten inatt. Tolv stygn blev det, och de förbaskade jävla orden som de själva borde fatta att man inte ska säga till en självskadare: "Det kommer läka fint, det var inte så djupt." Det var inte så djupt. Inte så djupt. Det är inte direkt det man vill höra, för det triggar igång en till att göra djupare nästa gång. De är idioter. De borde väl själva fatta att man inte ska säga så. Hatar läkare.
Slapp i alla fall besöka psykakuten, thank God. Och den ständiga frågan; Gjorde du det här i suicidalt syfte? Man bara.... Nej? Hade jag skurit mig på vaden om jag velat ta livet av mig? Ärligt.

Nu ska jag sätta i stavarna till mina snakebites. Har väldigt få kulor kvar, så hoppas innerligt att jag inte tappar några fler. Over and out.

I'm not a part of this world

22:00.
Ångesten har mig i sitt stadiga grepp. Jag vill bara försvinna, dö. Sova. Föralltid.
Kedjeröker och dricker mina cider. Har rint mobila teamet, det var inget vidare bra telefonsamtal. Min röst var så tunn att den skulle spricka när som helst. Gråt i halsen, de vanliga frågorna; "Har du skadat dig?"
Jag: Lite...
Sari: Hur mycket är lite? Glipar det? Behövs det ses över?
Jag: Nej... det är bara litet.

Men det är inte så litet. Det är vad jag kallar lite över litet. Min defination av självskada är förvrängd, ungefär som en anorektiker som ser sig som fet fastän hon/han är jättesmal, så ser jag mina sår som små istället för att se dem som dem är; stora. Men detta sår är ett lite över litet står, inte mellanstort eller stort, utan på gränsen till att bli mellanstort. Hade jag inte bliivit alldeles svag och fallit ihop i en hög av gråtattacker hade jag säkert orka skära större, men det var inte en sån dag idag. Inte som igår, där två stora sår gapade mot mig. Jag petade lite på det levrade blodet, lekte lite med det mellan fingrarna innan jag kletade av det på handduken som jag lägger under benen när jag skär. Såren igår var stora. Jag blev så imponerad mitt i allt tumult. Blir de stora, ja då har jag lyckats. Lyckats göra som rösterna befaller. Då är de inte lika tjatiga, även om de maler på om hur fet jag är och om att jag är better off dead ändå. Blir såren däremot små, så blir jag arg, frusterad och får ännu mer ångest. Då får jag skära större, eller påbörja ett nytt sår som jag gör större. Men ibland orkar jag bara inte. Då lägger jag rakbladen på hyllan och går och lägger mig.

23:16.
Borde inte mobila vara här nu? Klockan är snart halv tolv och mina sömnmediciner har gjort mig trött.Tog tre stycken Zopiklon, istället för en som jag har som dos. Jag vill bara slippa känna. Jag vill bara vara fri.
Men jag är inte redo än. Inte redo för att lägga rakbladen på hyllan för gott, inte redo för att slippa ångesten, som nästan blivit som en vän. Ett helv liv fyllt med ångest och få vänner, stundvis inga alls, har väl den effeten. Och rösterna... Jag hatar dem, men jag vet heller inte om jag skulle klara mig utan dem. Molnet viskar sanningar i mitt öra, sanningar om världen, samhället och folk omkring. Han vet allt om alla, han är den högsta makten. Och han har mig stadigt i sitt grepp. "Ingen vill vara med dig egentligen, de tycker bara synd om dig. Du är äckligt fet och stor, du har inget värde här i världen. Skär nu, skär bort ditt liv. Klipp bort alla trådar."
Molnet berättar inte bara sanningar om andra, utan även om mig. Han vet allt om mina innersta tankar, trots att han gått in i det låsta utrymmet i hjärnan. Det som bara jag ska ha tillgång till. Men mitt i allt kaos i huvudet har jag glömt att låsa efter mig, så nu vet han allt allt allt och då hånskrattar han åt sitt lyckade brott. "Han kommer aldrig bli din. Aldrig. Vem vill ha dig? Du är ju ingen. Ingen. Ingen."

Jag funderar ofta på att skriva ett självmordsbrev. Bara för att skriva det, ifall något skulle hända. Säga tack och adjö, livet var skit men nu är det över. Ta vara på era liv bättre, kämpa för att må bra. Det är er rättighet. Gör inte som jag, som var för trött på allt och gav upp tillslut. När man slutat bry sig, ja då finns det ingen anledning till att stanna.
Och jag gav upp. För många år sedan gav jag upp. Jag gav upp känslan, tanken, tron och hoppet. Nu är allt bara grått. Jag lever i en gråzon där det ständigt endast finns fyra alternativ: dö, lev, skär, dö ändå?
Sen beror det på om jag är närvarande eller inte. Ibland gör jag saker utan att vara medveten om dem. Som att köpa ett par skor på nätet, skära sönder hela högerhandleden eller överdosera någon medikation. Ibland minns jag inte ens att jag varit hos min förra psykolog, Anna. Nu får vi se om jag kommer vara medveten om att träffa min nya psykolog. Kanske sitter där och bara stirrar, ljudlös.
Jocke Berg sjunger att jag ska hålla mitt huvud högt, men jag håller alltid blicken fastetsad mot marken. Jag är rädd för att se världen. Jag är rädd för världen. Mest av allt är jag rädd för att jag inte är del av den.


Lättare sagt än gjort

Spenderade ännu en natt på akuten. Tre långa, breda sår gapade mot mig ikväll och jag fick 15 stygn. Jag trodde jag skulle få fler stygn, eftersom det första såret går runt halva vaden. Men doktorn hade mer mellanrum mellan stygnen än sist så det var därför. Mellanrummen tejpades ihop med strips och nu är jag ihoplappad och klar.

- Du får låta bli rakbladen nu, Emelie, sa sjuksköterskan Birgitta. Jag nickade lite fint till svar.
- Ja jag vill inte se dig här igen, sa doktorn men jag svarade inte. Jag var trött och klockan var närmare fyra på morgonen.

Jag fick ytterligare en räkning på 150kr för sjukresan hem, så jag måste till Överby och lämna tillbaka fuskpälsjackan jag köpte på H&M för att ha råd med räkningarna från sjukresorna. Känns trist, för den var fin men egentligen är det lika bra för den är jättekort på mig; går bara till strax ovanför naveln.

Nej, det här med att låta bli rakbladen är lätt att säga, men när man skurit sig i sex år så är det det enda man känner till. Det enda man vet funkar mot ångestattacker och Molnets hånskratt. Jag är nere på botten igen, och det enda som håller mig kvar är Zelda. Min fina, fina katt.

Bild: Akutmottagningen, NÄL Trollhättan. Källa: Google.

Total disaster

Spenderade natten på Uddevalla sjukhus, akuten. 18 stygn sammanlagt. Duktigt, Emelie, säger min inre röst med ironibetoning.

Jag satt i sängen, drog fram rakbladet och skar på det enda stället på vänsterarmen som inte bara bestod utav ärrvävnad. Efter ett tag hör jag någon skratta. Efter ett tag inser jag att det är jag själv som skrattar.
Jag förstår först inte varför jag skrattar. Det tar ett tag, och jag höll samtidigt på att skära långa, vildsinta snitt. Sedan insåg jag att jag skrattade åt hur patetiskt allt är, hur otroligt ledsamt mitt liv är och att jag aldrig kommer må bra. Jag skrattade av hat. Självhat.

Fick mer ångest, försökte ringa mamma men ingen svarade. Ringde mobila teamet men det var upptaget. Vet inte varför jag ville ringa mobila teamet eller mamma, min instinkt sa att det är fel. Jag vill inte sy, jag vill inte ha kalla strålar under huden som bedövar, och stygn som tar bort sårens storhet. Jag vill ha mina sår ifred. Ändå ringde jag.

Tillslut kom jag fram till mobila teamet och de beslöt att besöka mig för att titta på skadorna. Blod över hela golven, överallt. Jag sjunk ihop till en hög och började storgråta över att låta Zelda se mig sånhär. Så svag, så vilsen. Så ensam.

Det räckte med en blick för att mobila teamet skulle besluta om att jag skulle sys. Vi åkte till NÄL, sjukhuset här i Trollhättan men de tog inte emot skador ovanför knäna. Mobila teamet kör inte till Uddevalla så jag fick åka sjuktaxi dit och tillbaka hem. 300kr totalt. Det svider i plånboken.

Nu är jag hemma och det känns otroligt skönt att vara det. Blev en jävla massa text men så får det vara ibland.
Har en ömmande arm att ta hand om nu. Hej då.

Emelie Segerlöf, mer känd som Angelstar eller Stjärnängeln.
Bloggar om min tråkiga vardag och allt som händer kring den. Jag har en blogg utöver denna som endast ett fåtal personer känner till. I den bloggen skriver jag om hur det är att leva med psykiska besvär såsom depression, ångest, självdestruktiva beteenden och inre demoner.
Tycker du om min blogg är du välkommen att följa den via Bloglovin'. Länken är precis här nedanför.

Jag återkommer med mer information när jag listat ut vem jag är.