Förbannad

Jag blir så trött på socialtjänsten. De säger att de ska hjälpa mig med ett psykiatriskt boende, sedan idag när jag ringer för att min handläggare inte svarat på mitt mejl jag skickade för flera dagar sedan så säger hon att jag inte alls står i kö, för intyget från min äckel-läkare inte är tillräckligt. Jag förstår inte, bara för att min läkare fått för sig att det handlar om att bo där livet ut behöver han ju inte skriva dåliga intyg för det när jag själv samt min psykolog och min kontakt inom vanliga öppenvården beslutat att jag behöver det.
Hon på bistånd, Kristina, sa att om läkarintyget är tillräckligt bra så kanske det blir bättre, men hon sa ändå att jag får räkna med några års väntetid. Därför ska jag ringa till Vänersborgs kommun och prata med dem om boenden där, för det måste ju finnas något slags hopp. Men just nu ser det mörkt ut. Jag hatar psykiatrin, den ställer bara till med problem för mig.

Utredningen

Framsteg hos psykologen igår. Vi ska börja med det konkreta, ta tag i resten sen. Det första vi ska göra är att hitta ett boende, det andra är att hitta medicin som fungerar för mig, eftersom mina mediciner aldrig fungerat.
Vi ska se om man kan söka boende i närliggande kommuner, om det nu inte kan bli det boendet i centrum. Men med tanke på vad hon från bistånd sa när hon ringde så verkar det som chansen att få komma in där är otroligt liten. Två år, minst, sa hon.
Och Ulla sa att hon höll med mig, två år är en evighet och vi måste få ordning på ett boende så fort som möjligt. Vi väntar fortfarande på att BUP ska skicka alla testresultat från utredningen jag gjorde där, de har fortfarande inte gjort det så Ulla skulle be sekreteraren ringa dem och fråga vad som tar sån tid. Det är flera veckor sedan vi skickade in att vi ville ha pappren, men allt tar sån jävla tid i detta samhälle.

Jag ska förmodligen även förflyttas till psykosmottagningen helt. Ulla tror jag kan få bättre hjälp där än på vanliga öppenpsykiatriska mottagningen. Hon sa att jag nog märkt att det tar dubbelt så lång tid för dem på vanliga mottagningen att göra något som de på psykosmottagningen också skulle kunna göra. Det stämmer.
 
Jag fick hem en kopia på mitt nya sjukintyg igår. Återigen har min läkare skickat det till Försäkringskassan och inte soc som det ska skickas till. Blev så förbannad att jag skrek och mamma tittade på mig, men även hon tycker illa om läkaren så hon sa att det är nog bäst hon håller sig undan honom, annars kan det sluta illa.
I sjukintyget står det saker som dessutom inte stämmer. Det står att jag går i psykoterapi, vilket jag inte gör. Jag går endast psykologutredning. Det borde han veta, men det gör han uppenbarligen inte. De har ingen koll på någonting i psykiatrin. Ingen koll alls.

Sakta men säkert börjar jag tycka mer om Ulla. Trots att hon fortfarande förnekar att hon kallat mig kroniker så verkar hon ändå försöka ge mig någon slags hjälp. Hon beräknade att det lär ta omkring en månad innan vi kan komma fram till en slutgiltig diagnos. Det hela hänger först och främst på pappren från BUP, men även en sammanfattning av de test jag fått göra hos Ulla. Vi ska gå igenom punktlistor och sen när allt sådant är gjort ska hon skriva en sammanfattning och efter det är vi klara med utredningen. Det ska bli intressant att se vad vi kommer fram till. Det ska bli skönt att slippa dessa utredningar, då detta är min tredje. Vi får vänta den där månaden och se. Det ska bara bli så himla skönt att få det gjort.

Sjukhus

Ännu ett sjukhusbesök och inläggning. Är hemma nu, vilket känns bra.

Bara ännu en uppdatering

Idag är det den tråkiga tvättdagen. Tvätten ligger i maskinen och blir ren, medan jag sitter här dödstrött och inte alls vill vara vaken trots att klockan är tolv.

Zelda är snuttig och det är mysigt. Jag älskar henne något ofattbart. Hon har fått tjock och go vinterpäls redan och hon växer så det knakar om det. Jag undrar hur stor hon kommer bli när hon växt färdigt, jag kan tänka mig att hon kommer bli en stor och ståtlig kisse. Min lilla prinsessa.

Jag har nu skrivit åttiosex sidor i min bok, men jag måste kontrolläsa den snart för det känns som jag förklarar vad saker och personer är allt för många gånger. Satt och läste igenom lite igår mellan skrivandet och jag hade mycket riktigt skrivit flera gånger om samma sak, så jag fick radera och skriva något annat.

Dagarna är sega och tråkiga, men de flyter på och byter av varandra trots allt. Ibland känns det som jorden slutat snurra, men sedan märker man att den minsann visst rört på sig i sin bana kring solen.

Mina dagar går i all enkelhet ut på att sova länge, se på Buffy och skriva. Jag har vant mig in i den rutinen, men det gör inte dagarna mindre långa för det. Jag ska få förlängt sjukskrivningen återigen så någon gång snart kommer min kontaktperson på öppenpsyk att kontakta mig och berätta när intyget är skrivet och skickat till soc. Jag skulle veta vilken köplats jag har till det psykiatriska boendet, men jag vet inte vem jag ska kontakta gällande det. Det känns bättre att veta sin köplats än att gå och vänta på ingenting. Om jag får veta min plats kan jag åtminstone tänka ut hur lång tid det kommer ta, om jag nu skulle få en lägenhet där. Är det fler än fem före känns det ganska hopplöst, men med tanke på vad som sades på informationsmötet är det lång kö och jag kan bara tänka mig att jag ligger alldeles för långt bak i kön för att få en plats på ett väldigt bra tag. Alldeles för långt tag.

Jag ska göra en mugg blåbärste och sedan vet jag inte vad jag ska hitta på. Det återstår över en halvtimme på tvättiden, så jag har gott om tid till att göra ingenting alls.
Jag skriver vid ett senare tillfälle och önskar alla en bra dag.

So I walk on and listen to their CD.

Just nu sitter jag och dricker ett glas cola med isbitar i. Var precis nere på ICA och köpte cola, med de få kronor jag har kvar. Nu har jag tre kronor kvar, så det är inga pengar att prata om direkt.

Ska snart räkna ut hur mycket pengar jag kommer ha kvar när alla räkningar dragits den 27e. Förhoppningsvis någrolunda så jag kan kolla efter något fint till hösten. Känns som jag använder en femtedel av min garderob, för allt fint är antingen trasigt eller för litet, och jag har sån ångest över det att jag inte låter dem lämna garderoben. Ändå lämnade jag kvar massor av kläder när jag flyttade hemifrån, som var för små eller som jag inte tycker om längre. Fast många plagg jag faktiskt glömt jag hade kommer jag då och då på att de är borta, för de är inte bland de kvarlämnade kläderna och de är inte i min garderob. Saknar min mysiga Hello Kitty hoodie, den försvann efter att jag kom hem från vuxenpsyk förra året. Jag har ingen aning om ifall jag glömde den på sjukhuset eller vart den tog vägen. Normalt sett brukar jag inte glömma saker men den är borta och det är väl den jag saknar mest av alla plagg som försvunnit.

Ska kolla H&M och Gina Tricot's hemsidor senare och se ifall där finns något fint. Har sett på deras Facebook uppdateringar att det finns en hel del snyggt, så jag får försöka bestämma mig för max två saker (som inte är för dyra) som jag får köpa. Förmodligen har jag bara råd med en sak ändå, men har man lite tur så kanske det blir två. Man får vrida och vända på det bästa möjliga.

På fredag ska jag till vårdcentralen igen och byta förband, sen direkt till Pilen för att träffa min psykolog. Har med alla fem självskattningarna tillbaka till henne, så nu har hon minsann att göra, haha. Men vad vi kommit fram till hittills är att det rör sig om en neuropsykiatrisk sjukdom, och i mitt fall kommer det antingen vara ADD eller Aspergers. Ulla tror att jag kanske i slutändan, när vi kommit fram till diagnos, kommer landa på två diagnoser. En neuropsykiatrisk och en annan. Dock är hon så kryptisk av sig så jag har ingen aning om vad den andra, om det nu blir en ytterliggare, diagnosen kommer vara. Vi får se helt enkelt. Själv har jag ingen aning om något för jag tycker varken ADD eller Aspergers stämmer särskilt bra in på mig. Finns ju några få saker, men jag förstår inte riktigt hur hon kommit fram till att det är någon utav de två. Knepigt.

Nu ska jag ta ett till glas med cola. Det var godare än jag kunde minnas. Inte druckit cola sen Julia var här, och Gud vad längesedan det känns som det var. Fy.
Well well, jag avslutar här. Ha det fint.

Det räcker inte med att man hatar sig själv, andra ska tydligen också hata en

Idag var jag på vårdcentralen för att byta förband. Sjuksköterskan som la om mig denna gång hette Madeleine, och hon ville ha en läkares åsikt om ett av såren som hon tyckte såg infekterat ut. När läkaren kommer in känner jag igen honom från när min örsnibb gick i två delar, och det enda han gör är att skälla ut mig och komma med konstiga teorier och allmänt såra mig. "Det är fel av dig att blanda in andra i din självskada," och "det känns som vi alla är med i ditt sjuka spel". Stängde som vanligt in min ilska, men fällde en tår för att han var så iskall. Sedan sa han att jag måste sluta, och att vi skulle bestämma här och nu att jag skulle sluta. Jag sa att det inte fungerar så, att jag försökt sluta i flera år, och om det hade gått att sluta hade jag ju inte fortsatt idag. Då kom fler hårda ord och jag ville ge honom en käftsmäll för hans okänslighet. Sedan gick han ut och pratade några ord med mamma, orkade inte fråga vad han sagt till henne, jag var så upprörd och ledsen och ville bara sjunka genom jorden ner till helvetet och brinna i all evighet.

Ska till vårdcentralen igen på måndag, och jag hoppas verkligen inte jag får se denna idiot till läkare något mer. Vet inte vad jag gör då. Man kan bara hålla inne på sin ilska till en viss grad, sedan brister den på ett eller annat sätt.

Imorgon ska jag på middag hos mamma och Tommy. Det ska bli fint väder och då ska vi sitta ute på deras nybyggda altan och ha det fint. Kimona och Jimmy kommer också så det blir roligt. Snart fyller mormor år och jag saknar henne. Vi ska åka dit på helgen efter hon fyllt och fira henne. Kan inte fatta att hon blir hela 89 år. Känns som igår hon var något på 70. Tycker inte hon åldrats särskilt mycket, hon har väldigt få rynkor för sin ålder och hon är så fin, min älskade mormor.

Väntar på leveransmail från Nelly och Have2Have, men bara Have2Have har packat min beställning, Nelly har fortfarande inte hört av sig. Står "Status okänd" på min sida, så jag vet inte riktigt när de tänkt skicka mina skor. Förväntar mig att få skorna från Have2Have senast på tisdag i alla fall. Skulle vara glad om de kom redan på måndag, men det tror jag inte de gör.
Ska även till äckel-Per, som är min läkare inom öppenpsyk. Gud vad jag hatar den människan. Ska dit klockan elva på måndag, och om han inte skickat intyget till soc angående boendet jag sökt blir jag extremt förbannad. Han gör aldrig saker han ska göra, och när han väl gjort det han ska vet han inte om att han gjort det utan skickar hem brev med massa "om" och "kansken". Förstår inte varför folk väljer att jobba inom vården när de har noll medkänsla. De förstör bara mer än vad som redan är förstört.

Nu ska jag avsluta här. Skulle vilja sitta på balkongen en stund, men kommer förmodligen inte göra det. Känns konstigt att sitta där själv och glo på ingenting. Men ja, over and out.

Fyra dagar

Igår kastrerades Zelda. Såret ser lite läskigt ut, men det kommer att gå bra. Just nu ligger hon i sängen och låter solen gassa över henne. Hon ser ut att må bra.

Ibland måste man ta beslut som påverkar folk omkring en. Jag har ett sådant beslut att fatta, jag vet bara inte riktigt hur sjutton det hela ska gå till. Men jag antar att det inte är menat att vara en lätt sak, men det kommer bli lättare när det väl är gjort.

Igår såg jag klart Buffy igen. Laddade ner tre säsonger av Family Guy som substitut, men det är en mager tröst. Ingen serie kan någonsin bli lika bra som Buffy.
Sitter och tänker, skulle vilja dricka mängder av te till mitt tänkande, men har bara tre tepåsar kvar. Dem får jag spara på i största utsträckning.
Vad jag tänker på vet jag inte riktigt. Jag var hos psykologen idag, fick med mig en massa test att göra hemma. Har svarat på tre tester, är några kvar. Skulle egentligen gjort ett ADD test idag, men det gjorde vi aldrig. Brukar aldrig göra det vi planerat att göra, vilket jag finner ganska frustrerande. Jag gillar ordning.

Imorgon ska jag få besök av boendestödet. Vad hon som kommer ska göra här imorgon vet jag faktiskt inte, för det ska inte dra igång ännu och jag har redan haft möte om vad jag behöver hjälp med för saker. Så jag får väl se vad hon säger. Har diskat och lagt alla kläder som inte får plats i tvättpåsen men som ska tvättas, i en hög på en av fotöljerna. Det är ingen vidare fin syn att komma in i min lägenhet längre. Saker i oordning och dammtussar på golven. Måste dammsuga imorgon innan boendestödet kommer klockan två. Sen ska jag tvätta på fredag, men efter det är jag klar med alla måsten för den här veckan. Har haft fullt upp sen igår, vilket är lite av en ovana. Min psykolog säger att jag är uttråkad i min vardag. Jag vet redan det, jag gör ingenting som är roligt så varför skulle jag vara annat än uttråkad? Finns ingenting att göra. Och när folk tar upp skola/jobb blir jag bara irriterad och snäser. För de vet att jag inte klarar av det som det ser ut just nu. De vet det, de har sagt det, ändå frågar dem.

Jag har för övrigt gjort en ny design. Den ligger i en av designbloggarna. Men jag är osäker på headern, så jag låter den vara opublicerad ett tag till. När jag är nöjd så kommer det en ny design, så slipper ni se den här fula och tråkigt gråa.

Nu ska jag läsa bloggar, skriva lite i min privata blogg och sen vet jag inte vad mer jag ska göra. Vi får se.

Kroniker

Har precis kommit hem efter besöket hos psykologen. Hon har gått igenom mitt test, och baserat på testet lider jag av psykossjukdom, men eftersom det inte enbart är ett test som fastställger diagnos, utan även samtal och andra tester, så tror inte min psykolog att psykos stämmer in.
Jag fick även veta att jag är extremt stresskänslig, vilket gör att jag känner mer än de flesta andra gör. Och så är jag kroniker, dvs mina problem kommer aldrig försvinna utan de kommer vara livet ut. Det känns ju sådär, men kom inte precis som en överraskning.

Nästa vecka ska jag göra ett ADD test, och veckan därpå ska jag testas för Aspergers. Eftersom ingen diagnos är självklar i mitt fall, utan jag verkar ha lite av varje, så ska vi göra uteslutningsmetoden och gå igenom alla för att sålla bort de som inte stämmer och sedan förhoppningsvis landa på en eller två diagnoser som stämmer bättre än de andra. Min psykolog har även påmint min läkare som kommer tillbaks från semestern nästa vecka, att han ska skriva ett intyg så det kan skickas till kommunen angående det där boendet jag sökt till. Och Ulla, som min psykolog heter, sa att hon tror inte det är bra för mig om jag börjar skola eller söka jobb, för jag är inte tillräckligt bra för det. Och hon sa att det inte heller är bra att jag bor själv, utan att jag behöver ett boende med personal, så jag hoppas verkligen att det finns någon som flyttar från boendet så jag kan få komma dit, men sen är det ju redan kö och det är många andra som också behöver flytta dit, så det kan bli svårt.

Ulla skulle även prata med min läkare om en remiss till ögonkliniken, eftersom jag tycks ha fått sämre syn sen jag fick mina nya glasögon, och de är inte alls gamla. Hon sa att det är nog bäst att ett proffs tar en kik på dem, och det är väl bra om man kommer fram till något vettigt.
Hon berättade även lite mer vad stresskänslig innebär, och det är i regel att om minsta lilla blir stört, som exempelvis dåligt med sömn, som det ofta blir, så rubbas hela min värld. Samma sak som om jag skulle äta dåligt, eller inte få tillräckligt med energi från annat håll, som motion och frisk luft. Det innebär också att jag är mer känslig än andra, vilket jag redan vet att jag är för jag tar illa upp för allt verkligen.

Pratade även om varför jag inte kan ta emot komplimanger och diverse olika saker. Pratade i en och en halv timme idag, det var ett ganska långt samtal.
Nu ska jag försöka få tag på mamma igen, skulle höras av efter jag varit hos psykologen.

You might think I'm happy, but I'm not gonna be okay.

Tankar

Tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
Här kommer bot, här kommmer bättring
med ett underbart liv i släptåg
Nu jävlar är du fri

Kent - Färger på natten
 
Jag sov ingenting inatt. Loggade ut från datorn vid tolv, men låg bara i sängen och försökte somna. Det gick inte.
Zelda har vuxit så mycket att hon kan hoppa upp på mina hyllor ovanför sängen nu, så översta hyllan ramlade ner, medan jag låg i sängen. Fick massa saker på mig, men inte själva hyllan. Som tur var gick ingenting sönder, men det blev allt en väldig röra ändå. Behöver nya hyllor för de jag har är inte bra. De sitter inte fast ordentligt, inte när man har en klätter-galen katt hemma. Hade jag haft plats, så hade jag haft en ordentlig bokhylla. Då hade jag i alla fall någonstans att ha alla småsaker, och så skulle den förmodligen inte ramla heller. Hoppas jag. Får se när jag flyttar, om jag nu får flyttat någon gång. Kan ju ta flera år att få flytta till det där boendet, och jag som inte har något tålamod... Orkar inte vänta på saker, vill att allt ska hända nu nu nu. Men jag får vänta. Men jag tänker då inte vänta i flera år. Det har jag inte tid med.

Både mamma och syster vill att jag ska söka in till Komvux eller någon folkhögskola. Men jag orkar inte. Jag skulle aldrig klara en hel dag i skolan, och jag orkar inte alla intryck och alla faror som finns. Mitt sjukintyg går ut sista augusti, och jag vet inte om jag kommer bli sjukskriven på nytt igen. Jag märker att för varje gång jag behöver ett nytt sjukintyg blir alla så jävla tysta. Soc blir nog mest irriterade, att jag bara går hemma och får pengar utan att göra mig förtjänt dem. Psyk blir mer trötta. De tänker väl att jag är lat, eller något. Men jag är inte lat, jag har bara ingen ork för all ork går åt att hålla huvudet ovanför vattenytan. Det tar mer på krafterna än folk verkar vilja förstå.

Hela vänster vad är öm. Jag fattar inte varför, blev så efter att jag skar mig där häromdagen, och det blev inte ens djupt eller något, men hela vaden gör ont för minsta lilla och det är irriterande. Jävla kroppsfanskap. Hatar dig.

Imorgon ska jag till psykologen och få veta hur mitt test gick. Jag hoppas jag kan få sova inatt, så jag inte skjuter upp det ännu en vecka. För jag vill veta vad resultatet blev. Snart är sommaren slut, och då kommer jag få veta vilken/vilka diagnoser jag har. Jag har inga direkta misstankar. Jag tycker att de diagnoser jag fick från BUP stämmer, men det gör dem tydligen inte. Krångel med allt hela tiden. En säger si, en annan säger så. Ingenstans finns det något slags samband, vilket är frustrerande. Men man vänjer sig vid allt. Man vänjer sig vid att inte ta folk på orden, för det kommer alltid finnas någon som säger något annat. Och kan man inte lita på vad man själv ens tycker, för man inte riktigt vet, så vad ska man då lita på? Ingen. Det är bäst så. Jag litar inte på någon och det gör jag för att jag lärt mig att det är det bästa. Kanske låter bittert, men det är inte mer än sant.

Denna vård alltså...

Fick ringa upp min psyk-kontakt på vanliga mottagningen eftersom hon aldrig ringde igår som hon skulle. Hon antog, läs; antog, att min läkare skickat sjukintyg till soc. Men hon visste inte säkert. Och det är fan försenat som det är...
Sedan ska hon kolla om jag kan få åka på studiebesök till det boendet i stan jag eventuellt ska flytta till. Men det blir först efter sommaren, trodde hon. Fattar inte varför allt måste ta sån tiiiiiid.
Dessutom är mitt nya sjukintyg bara ett väldigt kort ett, och jag fattar inte hur min läkare kan bedöma min psykiska status när han inte träffat mig på flera månader. Blir så satans irriterad så det finns inte.

Ska spendera kvällen med film, och nu ska jag steka lite vegetariska kycklingbitar. Är änna hungrig, fastän det inte är bra att äta såhär sent. Men det struntar jag i just nu, för jag är hungrig. Punkt slut.

En hel natt på akuten

Det började med ångest, och slutade med att jag kom hem halv sex i morse.
Jag skar ett sår i högerbenet, jag som dagen innan skurit mig i båda armarna. Bra där, Emelie.
Mobila teamet kom, körde mig till jourcentralen men där bedömdes det att jag skulle prata med psykdoktorn och sy på akuten på sjukhuset istället.
Åkte till akuten, fick ligga i en väntsal tillsammans med en tjej som råkat ut för en trafikolycka. Efter ca två-tre timmar blev det min tur och jag fick sytt benet. Hur många stygn det blev vet jag faktiskt inte.
Nu var det dags att gå upp till våning fyra, till psykakuten. Jag kände att jag var supertrött och bara ville sova, så en inläggning över natten vore ju inte helt fel. För jag hade ändå inget sätt att komma hem på. Fick vänta två timmar på min tur, trots att det bara var en patient före. Läkaren hette Kang och var från Asien och kunde i princip ingen svenska alls. Förstod inte vad han sa och jag tror inte han förstod mig heller. Han sa att avdelning 57 hade många lediga platser, så där kunde jag få läggas in. Så jag fick gå ut och vänta på att han skulle ringa dit och säga att jag skulle komma. Två timmar senare får jag komma in igen, för han tar en annan patient emellan. När jag får komma in igen är klockan kvart i fem och Kang säger att jag inte ska läggas in, utan han skickar en remiss till psykosmottagningen i öppenvården och säger att jag är deras problem. Han använde inte ordet "problem", men det är ju så det är. Bara att läkarna inom slutenvården inte kan ta sådana beslut, utan det är öppenvården där jag går som i så fall kan skicka över mig till psykosmottagningen, vilket de daltar fram och tillbaka över ifall de ska göra eller inte. Så jag får åka taxi hem. Det var snöstorm ute när jag kom ut på väg till taxin. Har inte råd med dessa taxiresor, så jag hoppas verkligen att soc kan hjälpa mig med dem. Men jag känner på mig att de inte kommer göra det.

Sovit hela dagen av utmattning. Och Kang var nog den sämsta läkare jag någonsin träffat på. Han skulle kolla blodtryck och puls, jag fick ta av mig BH:n och eftersom han var man kändes det inte särskilt roligt. Sen skulle han kolla mina ben, bad mig dra ner byxorna, så kollade han snabbt på framsidan, bad mig vända på mig och jag kände obehag. Sen när jag stod framåt igen lyfte han ut mina trosor. Jag var nära på att klappa till honom, men då hade jag fått tvångsvård. Men så får man fan inte bete sig! Nej, träffar jag honom igen ska jag vägra prata med honom. Han var riktigt obehaglig!

Utskriven från slutenvården

Äntligen, äntligen, äntligen är jag hemma igen. Fått otroligt många kommentarer och det har gjort mig glad! Saknat internet något fruktansvärt.
Ni har säkerligen märkt min frånvaro, och den har berott på att jag varit inlagd på psykosavdelningen, avdelning 67 på NÄL sjukhus. Orkar inte riktigt berätta varför, är trött och håller på att bleka bort min utväxt. Kallt är det också, både ute och inne. Men är riktigt glad att jag är hemma! På fredag ska jag och Emma till Överby, på lördag blir det förmodligen krogen och en tur till Vänersborg för att kolla upp en tatueringsstudio åt Emma och sen vet jag inte vad söndagen har att erbjuda mer än tvättid.
Ska även börja jobba på en ny design, förmodligen redan nu.

Ha det fint alla kära läsare. Ni betyder, och jag hoppas ni vet om det!

Psyk och sånt

Nu har jag precis kommit hem efter att ha varit på Pilen. Träffade Barbro och hon verkar väl okej. Nästa vecka kommer doktorerna tillbaka dit och då ska hon kolla när jag kan få tid hos läkaren jag var hos sist för att få sjukintyg och justera medicinerna.
Ska dit nästa torsdag igen för vanligt samtal, och jag tycker det är jobbigt. Jobbigt att prata med främmande människor som alla frågor vad man vill ha hjälp med när man inte ens vet det själv.

Nu är jag trött och vill egentligen bara sova, men ska nog se någon film eller kanske något avsnitt av Buffy, vi får se.

Psyk på torsdag

Pilen ringde förut, och jag ska dit på torsdag. Känns bra, för då kan jag få förnyat min sjukskrivning, men känns också jobbigt, för jag gillar inte att prata med främmande människor som vill veta om mina problem. De läser ju inte ens journalen först, i alla fall hade inte läkaren sist jag var där läst den så jag blev jätteirriterad när han ställde frågor som var besvarade i journalen. Saker som liksom är A och O gällande mig.

Hoppas att hon jag ska träffa är bra.

Emelie Segerlöf, mer känd som Angelstar eller Stjärnängeln.
Bloggar om min tråkiga vardag och allt som händer kring den. Jag har en blogg utöver denna som endast ett fåtal personer känner till. I den bloggen skriver jag om hur det är att leva med psykiska besvär såsom depression, ångest, självdestruktiva beteenden och inre demoner.
Tycker du om min blogg är du välkommen att följa den via Bloglovin'. Länken är precis här nedanför.

Jag återkommer med mer information när jag listat ut vem jag är.