Allt för ofta går jag in i mig själv. Alldeles för djupt, onårbar, okontaktbar. Jag bara är där, djupt inom mig själv, ensam med alldeles för mycket tankar snurrandes runt.
Jag är långt ifrån hur jag verkar. Vid första ögonkastet ser jag kanske ut som vem som helst, fast ändå inte. Det syns inte utanpå hur jag fungerar inuti, var det någon som sa en gång. Jag minns inte varifrån jag hört det, läst det, men det är irrelevant. Det är ett bra citat, som stämmer på så många. Man kan aldrig se hur någon känner, man kan aldrig veta vad för sorger vi bär på med bara ett ögonkast. Alldeles för ofta stänger jag in mig själv i min egen värld, låter ingen komma in, knuffar bort alla som försöker. Jag stänger ute folk, jag använder min igelkottsmetod, visar taggarna utåt. För hur skulle det bli, om jag lät andra se kaoset jag bär på, sorgerna i hjärtat och dela med mig av tankarna som plågar? Det är bäst att inte ta reda på det, bäst att låta saker och ting vara som de är.

Jag skriver mycket om dagarna. I bloggarna, på boken. Jag tror jag skriver i försök att hitta ett lyckligt slut, men för varje dag som går blir det allt svårare att tänka klart, allt blir diffust, flyter ihop och kvar finnas bara kaos. Kaosflickan, flickan med tigerränderna. "Du älskar leoparder, men du är randig som en tiger."

Stjärnängeln, en vacker metafor för något som inte är vackert alls. Stjärnängeln lyser på himlen av självdestruktion, Stjärnängeln planerar sin egen död och Stjärnängeln kommer aldrig få ett lyckligt slut. Stjärnängeln är kroniker och kommer aldrig att må bra.
Och med rakblad i hand, musiken i hjärtat och tankar i brand lever hon. Hon, den trasiga. Hon som bara är, hon som bara finns utan att riktigt existera. Hon som är jag, som aldrig kommer till att bli hel. Fragment av det som en gång var men som aldrig mer kommer vara. Hon saknar mycket, denna Stjärnängel. Hon saknar sånt som gått förlorat, som tiden har tagit ifrån henne. Hon lever, men inuti är hon lika svart som Döden. Kanske är hon Döden, för han kallar hennes namn i natten. En dag finns hon inte mer, en dag är hon borta. Då har hon äntligen fått frid. När, var, hur, varför... Hon har svaret på alla dessa frågor. Och hon kommer att dela med sig, när tiden är inne. Men hon väntar, väntar på slutet. Hon är inte rädd, hon är trygg vid tanken. Att äntligen få bli en av alla stjärnor, en av alla änglar. Hon tror inte på änglaskap, men det låter så vackert, så poetiskt, att säga att man blir en av dem. Man behöver inte tro för att tänka, man behöver inte veta för att förstå. Saker bara är, precis som Stjärnängeln. Ingen kommer riktigt förstå sig på henne, aldrig någonsin. Men det är okej. Det är bara så det är.