Jag hatar mig själv. Jag skadar mig själv. Jag vill inte finnas här. Och jag står för det. Ingen jävel i världen kan ändra på det.
Jag har inte valt att bli deprimerad, att ha ångest, att behöva må så dåligt att endast rakbladen kan hjälpa. Jag har inte bett om att må såhär. Jag bara gör det. Och jag vet inte varför. Det bara är så. Jag skäms inte för min självskada, jag har accepterat den för flera år sedan. Den är en del av mig, en del jag hatar, men som jag samtidigt finner tröst i. Det finns ingen medicin som hjälper mot det jag har. Jag har prövat en jävla massa olika preparat, inget har funkat. Jag har prövat DBT, det har inte hjälpt. Jag kan inte ens få en diagnos, för jag är tydligen för "svår" att diagnostisera. Jag får så kallad "hjälp" från psyikiatrin. Jag får inte ens ta hand om mina egna mediciner, och så har det varit sedan 2009. Men hjälper psykiatrin mig? Nej. Det går inte att hjälpa någon, som inte kan bli hjälpt. Jag tror inte på hjälp, och för att bli så kallat "hjälpt" ur psyksjukdom så måste man vilja det, säger dem. Men hur kan man vilja, när man är född trasig? Jag vet ju att det inte finns någon hjälp. Min läkare är en idiot, han har aldrig "tid" att träffa mig, jag har haft ett flertal olika psyk kontakter, men de har inte hjälpt mig ett dugg. Jag mår sämre idag än jag gjorde förr. Jag mår sämre av den så kallade "hjälpen" jag får. Mina psyk kontakter har aldrig något vettigt att säga. När jag skulle utredas på nytt för diagnos, så kallade min dåvarande psykolog mig "för svår att utvärdera". Jag har kvar mina diagnoser från BUP, men vuxenpsykiatrin tror inte diagnoserna stämmer. Men kan de diagnostisera mig rätt? Nej. Hur kan man vara för svår för en jävla diagnos, eller flera? Det finns tydligen inte ens ett fack för mig. Jag tycker inte synd om mig själv. Man kan inte tycka synd om någon man hatar. Och jag hatar mig själv. Det vet nog alla som läser min blogg, men jag tror ingen riktigt fattar att det verkligen är så det ligger till. "Visst, alla har någon slags form av självhat" tänker ni väl. Det är säkert sant också. Men att verkligen hata sig själv rent, att inte känna annat än hat mot sin personlighet, sitt yttre och sina känslor, tankar, ja allt, det är en helt annan sak än att ha till exempel en liten nojja över att man är tjock. Självhat är något som inte många förstår sig på, förutom de som faktiskt lever med det.

För snart två veckor sedan gjorde jag ett nytt självmordsförsök. Det är något jag inte berättat för er som läser denna blogg. Men nu skriver jag det, för jag skiter fullständigt i vem fan det nu är som läser. Jag är jag, det kommer jag alltid vara. Vem jag är, det är en fråga jag nog aldrig kommer få besvarad. Men jag står för den jag är, för det jag gör, för hur jag mår. Jag står för mina tankar, åsikter och känslor. Jag är less på allt. Jag vet hur jag vill ta mitt liv. Jag vet så väl, för det är enda sättet för mig. Jag tänker inte hoppa framför ett tåg och bli massakrerad, eller hänga mig och bli blå i ansiktet. Jag tänker dö på mitt sätt, vilket jag kommer hålla för mig själv för just det angår ingen annan än mig själv.

Jag har fått så jävla mycket elaka kommentarer på mina bloggar, men vet ni vad? När jag tänker tillbaka på hur mycket de sårade mig, så vet jag, att de som sitter och skriver sådana kommentarer varken har hjärta eller själ. Att tracka ner på någon för att den mår dåligt, är som att injicera gift i någon. Man tar åt sig så jävla mycket, men man försöker göra allt för att hålla tårarna borta. Man behöver inte mer skit från andra än man redan får. Sneda blickar när man går i t-shirt och shorts under varma dagar, för att man har en massa ärr och färska sår, eller konstiga kommentarer för allt man säger är svart eller saknar mening. Man tappar allt som andra kallar viktigt när man mår psykiskt dåligt. Allt som för andra är självklart blir osäkert, man måste tänka före handling. Och det finns inget som helst vett i att vara elak mot andra. Att sprida virus i vilsna själar. Jag fattar inte vad man får ut av det? En kort tids tillfredställelse, eller en livslång skadeglädje? Man mår ju knappast bra om man håller på så. Då är man hjärtlös, och har en själ som är förruttnad.

Det blir ett jävla långt inlägg, men det bryr jag mig inte ett dugg om. Det här är min blogg, jag skriver vad fan jag vill. Har du något emot det jag har att berätta, dela med mig av, så kan du välja att inte komma hit. Det är ditt eget val att besöka, och det är inte mitt fel på något sätt om du tar illa vid dig av mina ord. Jag är ärlig. Jag har alltid varit ärlig. Jag ljuger bara om saker jag skyddar, men vem fan gör inte det? Det är inte direkt så att man berättar för någon när, var och hur man tänker ta sitt liv. För vad händer då? Jo, man blir inlagd på sluten avdelning. Man berättar inte för folk man tycker illa om att man gör det, för det gör man bara inte. Det hör till sunt förnuft. Man får inte ut något av att såra andra. Det är bara sjukt. Det om något är sjukt.

Jag kallar inte mig själv för sjuk. Vården kallar mig psyksjuk, jag kallar det för psykiska besvär.
Jag var tretton år första gången jag skadade mig själv medvetet. På fredag fyller jag tjugo. Jag kom i kontakt med psykiatrin först som sextonåring, för ingen såg hur ledsen jag var, hur dåligt jag mådde. Ingen såg mina självskadade armar, för jag var så bra på att dölja skadorna.
Med åren blev självskadan värre. Ytliga sår blev till djupa. Först när jag tog min första sjukhusrelaterade överdos förstod folk att jag menade allvar. Då var jag sjutton år.

Vart jag vill komma med det här inlägget vet jag inte. Allt behöver inte ha en röd tråd. Jag vill bara skriva av mig av det jag tänker. Imorgon ska jag träffa min psykolog, och det är inte något jag ser fram emot. Jag ser inte mina besök till öppenvården mer än som slöseri på pengar. Jag får ju ändå ingen som helst hjälp. De erbjuder ingenting. Jag skulle pratat med min läkare för flera månader sedan om mediciner, men har det blivit av? Nej. Han har aldrig tid. Min psykolog skulle ordna ett läkarmöte med en annan läkare, som tillhör psykosmottagningen där jag så kallat "utreds" för psykossjukdom, men vad gör vi? Utreder vi något? Nej. Har jag fått prata med den nya läkaren? Nej. Det var i mars jag skulle fått en tid, men jag fick aldrig någon. När jag blev inlagd på intensiven förrförra veckan bad personalen på den slutna psykiatrimottagningen öppenvården om jag skulle få prata med en läkare snarast. Har det blivit av? Nej.
Vår "utredning" ser ut såhär: jag har fått svara på ett fåtal frågor. Våra samtal går i princip ut på att prata om det som sker här och nu, hur jag känner mig sen sist vi träffades och inte mer än det. Det kallar jag inte hjälp, det kallar jag kallprat. Jag har dessutom, eftersom jag inte tycker om psykiatrin, sagt redan från början att jag inte vill ha några samtal. Men jag tvingas till det. Går jag inte dit så får jag betala 100kr i avgift, men ingen vill lyssna på mig när jag säger att samtalen inte ger mig något. De säger bara "någon form av samtal måste du ha, så är det bara" men det är ju faktiskt mitt liv, och jag ska få välja själv vad jag vill göra med det.

Är så jävla less på all skit nu att jag inte vet vad jag gör. Psykiatrin är ett stort skämt, precis som jag. Min existens är inte viktig på något sätt. Men jag väntar. Jag väntar på rätt tillfälle. För jag vet hur det ska sluta. Jag vet bara inte när.